Det Gustavianska arvegodset.

Den 31 augusti åhr effter Christi Gudz sons milderijke födhelse, Ett tusend Sexhundrade Tiughu och på thet Fierde

Den 31 augusti 1624 är ett betydelsefullt datum i Vallrums historia. Den dagen undertecknade Gustav II Adolf det donationsbrev som gav uppsalaakademin ett eget kapital. Kungens donation utgjordes av egna arvegods i Uppland och Västmanland – 378 gårdar, torp, 2 mjölkvarnar, 1 sågkvarn, 24 ängar, utjordar och vretar samt tiondet från 8 socknar. Uppsala universitet skulle för all framtid få förfoga över deras avkastning i form av årliga skatter. Jorden fick enligt donationsbrevet inte avyttras utan kungens medgivande. En av dessa gårdar var Vallrum.

1840 VALLRUMS – ULLA och brudmarschen

1954 flyttade Ingemar och Eva Vallgårda med barnen Jan, Marie och Birgitta till Vallrum, Kumla socken i Västmanland. Flyttlasset kom från Fallagård utanför Hallsberg i Närke, med i flytten kom också en Massy Ferguson ( grålle) och en liten lantrasbesättning på 8 suggor, korna hade sålts på auktion.

Vallrum som då bestod av 80 ha åker och många gamla hus. Alla husen, utom ett magasin revs, och ett nytt bostadshus, maskinhall, verkstad, suggstall och tork byggdes.

I slutet av 50 talet lades akademigårdarna Härardsved, Rotebo och Bäckeby till Vallrum, varefter åkerarealen blev 152 ha. Under 70 och 80 talet köptes Olsbo, Ängbo, Kärrberga och Eriksberg in. Tillsammans med ytterligare 42 ha arrende uppgår nu den brukade arealen till 285 ha åker och 70 ha skog. 1984 övergick driften i ett aktiebolag, Vallrums Lantbruks AB.

Vallrums Ponnystuteri verkade under 70 och 80 talet. Som mest fanns ca 35 st Wellshponnyn. Dom mest kända var hingstarna Roman Fidel och Horshaga Egil och stona Droveside Roxana, Lulworth Miss Muffet och Bowdell Mistress Mine, dom flesta importerade från England och Holland.

I dag är företaget inriktat på livsvinsproduktion och växtodling med 9 heltidssyselsatta medarbetare



Wallrooms-Ullas brudmarsch
Artikel från: Vestmanlands Läns Tidning 1932 (Gösta Lundborg)

På akademistället Wallrom i Kumla socken föddes någon gång på 1840-talet en flicka, som erhöll namnet Ulla. Detta var ju i och för sig ingen märkvärdig händelse. Vid denna tid skilde sig väl icke heller Wallroms-Ulla, som flickan sedemera blev kallad, från de andra barnen i socknen. Men hon växte till och fick så småningom ett ovanligt fördelaktikt utseende. När Ulla vallade "konen", eller när hon sprang omkring och lekte på rullstensåsen i trakten, väckte hon allmänhetens uppmärksamhet. Vid 17-års ålder var hon utan tvivel den vackraste flickan i socknen, och vid 20 år var hennes skönhet känd vida omkring i mälar- och bergslagsbygderna. Friarna kommo titt och tätt: bönder, nämndemän, klockare, köpmän och präster.
Den sköna kvinnan hade dock svårt att bestämma sig. Måhända var det för mycket att välja på. Hon tänkte kanske, som det heter i Värmlänningarna: "Nog får jag en ann". Det fick hon också.
Han var lång och smärt, hade svart hår och farliga ögon och bar det klingande namnet De la R-e. Modern var överlycklig, (hon var änka), och lycklig var naturligtvis även Ulla. Tänk, en så´n "välken" friare! De la R-e hade ju, förutom sin ståtliga gestalt och sitt nobla väsen, så många andra goda egenskaper. Han kunde föra sig så väl. Alla, som han kom i beröring med, fäste sig vid honom. Han konverserade med högt uppsatta personer lika lätt som med de bönder i mälardalen, han ibland bytte hästar med. De la R-e kunde bryta servetter som ingen annan, servera mat och dryck på ett överlägset och smidigt sätt.
Han kände så väl till olika viner och förstod att utvälja goda årgångar. Dessutom hade De la R-e en ovanlig tur i killespel. Ja, det var en märkvärdig karl den där De la R-e. Ej att undra över om damerna i allmänhet voro förtjusta i den till synes idealiska gentlemannen.

Nu skulle det rustas till bröllop, vars make ej hade skådats på länge. Den vackraste flickan i hela häradet skulle ju gifta sig med en fransman. Det slaktades, bakades, bryggdes, syddes, skurades, reparerades och målades i månader innan det stora gästabudet skulle gå av stapeln. I god tid tinade man spelmän. Flera stycken.
Bland dessa må nämnas klockarfar i Hubbo, Johansson. Han var en mästare på fiol. Klarinetten sköttes av Lavén från Simtuna, och den, som bar ansvaret för den viktiga basstämman, var Synnerholm från Västmanlands regemente vid Salbohed.

Bröllopsdagen ingick med strålande väder. Gästerna kunde räknas i hundratal. På stallbacken i Wallrom var det packat med schäsar och andra åkdon. Det var ett bröllop, som hette duga. Och en så´n musik! Bröllopsmarschen var inte Napoleons marsch över Alperna. Nej, det var en spritt ny melodi, som man aldrig hade hört förr. Den spelades först på vedebörligt sätt vid själva vigselakten, och redan då spetsade gästerna öronen. Sedan togs den om många gånger under kvällens lopp. På den tiden var det brukligt mer än nu att träda dansen på bröllopsgården. Det var ett moment, som nästan hörde till vigselritualen. Den första dansen skulle enligt traditionen prästen och bruden utföra. Vigselförrättaren, prosten W-n, Kumla, var ej den, som försökte smita. Men som han var rätt korpulent, varade dansen ej länge. Prosten vände sig egentligen bara om några få varv. Men ingen kunde säga, att han icke gjort sin plikt. Stämningen steg ju längre det led. Utanför på gården samlades ungdomen på samma sätt som även nu för tiden för att "se bruen". Många gånger måste det ståtliga paret ut och visa sig under åskådarnas jubel. Den nya marschen klingade allt mera medryckande. En och annan av åhörarna hade lärt sig vissa tonfall och sjöng med. Spelmännen, som voro i sitt bästa humör, fingo extra traktering för den nya marschen. Sedan gick dansen till solen gick upp endast då och då avbruten av Wallroms-Ullas brudmarsch, vilken måhända frampå morgontimmarna eh spelades fullt så korrekt som förut, om också själva spelmansglädjen ej saknades. Det hade ju varit en arbetsam dag för spelmännen, och på 1860-talet var det ingen brist på starka drycker vid gästabuden. Så blev det slut den första dagen, och sedan fortsatte bröllopet i nästan en hel vecka. Glädjen steg dag för dag och nådde sin höjdpunkt den sjätte dagen då, enligt min sagemans berättelse, åtskilliga av gästerna i suset och duset förväxlade sina respektive äkta hälfter. (Det sistnämnda påståendet bör kanske tagas med en viss reservation). Ja i varje fall fick Wallroms-Ulla ett ordentligt bröllop, och gästerna ett minne, som ännu genom traditionen lever kvar även bland yngre släkten.

Wallroms-Ullas brudmarsch måtte av vissa tecken att döma ha blivit mycket populär i västmannabyggden. Den har spelats i Fläckebo av bl.a. Nyby-Daniel och i Romfartuna och Kumla av Härsvi-Fredrik. Melodien har bevisligen även förekommit i Haraker. En äldre dam från denna trakt talade för 10 år sedan ofta med förtjusning om marschen, Wallroms-Ullas, som hon hade hört i sin ungdom. Som ofta är fallet med melodier, som gå i arv från spelman till spelman, har det även kring nyss nämnda marsch under årens lopp bildats många varianter. Sålunda har undertecknad nedskrivit fyra olika versioner. Den nedan för piano arrangerade marschen härleder sig närmast från Härsvi-Fredrik. Denne ärvevördige spelman, vilken nog torde ha medverkat på hundratals gästabud och högtidligheter med sitt fiolspel - han är nu 84 år - bovistade som 12-årig pojke "andra da´n" bröllopet i Wallrom och kommer ännu ihåg, huru han vid hemkomsten tog ut marschen på fiol. Duktigt gjort! Melodien är nog ej så gammal. Till sin byggnad en typisk millitärmarsch företar den särskilt i tredje reprisen, den s.k trion en del kromatiska gångar mm. som egentligen bryter mot stilen i de två första repriserna. Det är tänkbart, att den tredje reprisen ursprungligen tillhört ett annat stycke. Möjligt är att komponisten påverkats av millitärmarscherna vid Salbohed.

Om det förövrigt bland denna tidnings läsare som sitter inne med kännedom om melodien ifråga, vore arrangören mycket tacksam för att få taga del därav.

Emellertid torde ursprung och ålder betyda mindre. Långt viktigare och värdefullare torde vara, att Wallroms-Ullas brudmarsch verkligen tjusat flera generationer, och att den särskilt förhöjt sällheten hos många unga människor vid deras kanske största högtidsdag i livet.

Lyssna på Brudmarschen här »